1 Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.
2 Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.
3 Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
4 Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
5 Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
6 Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
7 Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
8 Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå.
9 Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad.
10 Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
11 När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga.
12 Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
13 Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.