Lidandets problem

EN LIDANDE VÄRLD

Lidandet i världen är något bland det vi har svårast för att förstå. Hur kan en god Gud tillåta något ont? Och det man frågar sig är om Gud tycker om lidandet.
Men skulle Gud tycka om lidandet så skulle i så fall frågan vara vilka olika former av lidande tycker Gud mer om än andra?

Gud tycker inte om lidandet
Men med utgångspunkt av vem Gud är så kan man inte komma fram till någon annan lösning än att Gud inte tycker om lidandet. Lidandet är något som för det mesta är av ondo och när det är av ondo är det något som står Gud emot, något som Gud avskyr och inte tycker om, något som Gud inte vill skall drabba någon.

Det mesta av lidande är ont
När jag säger att lidandet för det mesta är av ondo innebär det att det finns lidande som är till nytta. Att det går att säga så beror på att begreppet lidande innefattar en stor mängd olika företeelser som i vissa fall egentligen skulle benämnas med andra uttryck än just begreppet "lidande".
Med begreppet "lidande" menar vi något som drabbar människor till skada för deras kroppar, deras psyke och deras själ. Något som alltså är till skada för en människa är alltså lidande.
Formen av lidande kan variera i lika olika former som vi är formade. Det handlar om en skada, en felaktig hantering av det som är meningen skall vara med ens kropp, psyke och själ.

Naturliga lidanden
Mycket av våra kroppsliga lidanden kallas naturliga. Puberteten med alla dess former av kroppsliga lidanden som psykiska lidanden, kallas för normalt och naturligt och till det används heller inte begreppet lidande i dess speciella form även om det är en form av lidande.
När man menar ett reellt lidande avser man något som inte tillhör det vi normalt sett kallar för normal kroppslig, psykisk eller själslig upplevelse. Det kan vara något som drabbar oss som t ex en sjukdom som gör att vi får en form av kroppsligt lidande. Det kan vara en anhörigs död som gör oss lidande på både ett psykiskt, kroppsligt och själsligt sätt.

Men för att riktigt kunna förstå Guds medverkan och acceptans av lidandet är det lättare om man delar upp frågan om lidandets problem i bitar som ett pussel. Varje bit för sig ger inte en fullständig bild av problemet, men tillsammans kan de ge oss lite svar på frågan om lidandets problem.

Pusselbit 1.
Mycket av världens lidande står vi människor för.
När man ser djupare in i frågan om världens lidande och förstår vad som nämnts ovan om människans fria vilja och Guds möjligheter att gripa in i skeendet, så kan man bara konstatera att vi människor står för kanske det mesta av världens lidande.
Vi ser det på vad vi i historien har gjort och om vi har lärt oss av våra misstag.
Koncentrationslägren i Tyskland och Polen gav oss en skrämmande bild av hur människans ondska kan visa sig när den får fritt tillträde att göra vad som helst. Vi trodde att denna bit av vår historia skulle ha givit världen och vår tids människor en tankeställare så att det aldrig mer skulle komma att upprepas. Men kriget i f d Jugoslavien visar att mänskligheten inte alls tagit lärdom.
Trots att skräckscener och skräckberättelser har etsat sig fast i människor sedan andra världskrigets dagar, händer ändå i stort sett samma saker idag på flera håll i världen. Det rasar uppemot femtio krig i världen och det meningslösa våldet verkar inte ha några som helst gränser. Många människor kan berätta om saker och ting som inte ens den värsta skräckfilm har med i sina scenario.
Ser vi på historien kan vi samtidigt konstatera att det alltid varit på det här sättet, mer eller mindre.

Pusselbit 2.
Lidande som vi människor inte rår för
Det finns lidande som vi inte kan belasta människor för att göra. Det handlar om jordbävningar, missväxt, hungersnöd, naturkatastrofer, vulkanutbrott.
Tre saker kan man dela upp denna bit i. Och hur man än vrider på det så faller den första biten om lidandet in här också. Det ser vi i den första delen här.

1. Vårt hanterande av denna värld
Vårt hanterande av denna värld orsakar en stor del av katastroferna och resultaten av vädrets makter och jordens rörelser.
Jorden är inte som den skulle vara. Vi har förstört en stor del av luften och haven. Mycket av denna miljöförstörelse påverkar väder och vind och är en del av förklaringen till många till synes oförklarliga naturkatastrofer.

2. Vi människor har inte brytt oss om
Resultaten och konsekvenserna av naturkatastrofer orsakas ofta av att vi människor inte har brytt oss om att förbereda oss för dem.
Vid jordbävningen i Mexiko den 8 oktober 1985 visades att en av orsakerna till dess omfattning hade att göra med att byggnaderna var för dåliga. Man hade varit snål med byggnadsmaterialet.
Den stora orsaken till många av jordbävningskatastroferna är alltså den mänskliga faktorn.
Ett annat exempel är hungerkatastrofen i Etiopien i mitten på 1980-talet, där landets regering samtidigt slösade miljoner kronor på lyxbyggnader i Addis Abeba.

3. Naturfenomen
Det finns naturfenomen som drabbar oss utan att vi människor kan anses ha skuld till detta.
Det måste sägas att man kan se detta på två sätt.
a/ Det ena är svaret att vi lever i en ofullkomlig värld.
Bibeln talar om att Gud skapade en perfekt värld, men att världen blev ofullkomlig och en del av förgängelsen p g a människornas bortvändhet från Gud i o m syndafallet.
b/ Det andra är att Gud förmodligen har skapat världen som den är med de konsekvenser som det innebär. Att jordbävningarna som drabbar oss oförskyllt är en "normal" händelse eftersom jorden har en rörlig jordskorpa som i vissa fall rör sig hastigare än annars på ett till synes katastrofalt sätt.
Det kan alltså vara ett lidande som ligger i det naturliga med att leva på jorden, precis som ett lidande som drabbar oss i tonåren med växtvärk.

Pusselbit 3.
Den missuppfattade smärtan
Smärta är nog det som får oss mest att konstatera att det finns lidande. Vi kan inte förstå varför Gud kan tillåta människor att ha smärta.
Men samtidigt måste vi vara medvetna om att om Gud tagit bort smärtan skulle vi inte klara oss länge eftersom det finns sjukdomar och andra saker som föranleder oss till att förstå att smärtan kan i vissa fall vara helt nödvändig.
För att lättare förstå det här är det bättre att säga "känsel" istället för "smärta". Kroppen har fått ett system till hjälp på många sätt som vi kallar känsel. Ibland når känseln en gräns som, när vi överskrider den gränsen, kallar för smärta.
Smärtan gör så att vi aktar oss för det som överskrider den gränsen. Om vi har ont någonstans går vi till doktorn för att det gör ont. Skulle det inte göra ont skulle vi inte bry oss om att gå till doktorn, vilket i sin tur skulle innebära att det som blivit fel i vår kropp inte rättas till. Blindtarmen skulle brista, tänderna skulle ruttna och vi skulle kunna dö i blodförgiftning om vi inte hade haft det varningssystem som kallas för smärta.

Tyvärr kan detta fantastiska varningssystem utnyttjas och missbrukas. Det är det som sker när man medvetet vill skada någon människa, tortera människor och handskas ovarsamt med en medmänniska.
Detta innebär inte att smärtan skulle vara av ondo, utan det är missbruket av smärtan som är det onda i sammanhanget.
Det är lätt att vi människor blandar ihop det här och skyller Gud för något som inte Gud är skyldig till. Om någon missbrukar smärta till tortyr är det inte Gud som bär skulden för att det blir smärta, utan den som torterar.
Det är där den medvetna ondskan finns, i missbruket av en god del i skapelsen gjord för oss för att vi skulle kunna leva i en förgänglig värld.

Pusselbit 4.
Gud förstår vårt lidande eftersom han själv erfarit det.
När Gud kom till jorden i Jesus Kristus kom Han för att dela allt det som hör till våra liv på jorden. Han kom för att dela också våra lidanden. Det står ingenstans att Jesus var sjuk någon gång, men det är inte omöjligt att Han var det. Det står ju heller inte att lärjungarna var sjuka. En sådan frågeställning var inte aktuell för evangeliernas författare att ta med i sitt välsorterade material. Det närmaste vi kommer är väl berättelser om att Jesus var trött, hungrig och törstig.

Det som skrivs mycket om i evangelierna är Jesu lidande och död, att Jesus genom sin död tog på sig våra skulder. Men varför måste Jesus lida?
Svaret på den frågan måste också den ha sin grund i kärleken.
Eftersom Gud hade valt att rädda mänskligheten, trots de katastrofala följder detta skulle innebära genom att ondskan skulle få vara kvar och härja och orsaka lidande och elände, så måste Han ha sett att räddningen bestod i att ta allt ont på sig, att inte bara dö utan också ta på sig det lidande, den ondska, allt det som vi människor var satta i och måste stå ut med.
Mycket lidande genom historien har människor fått vara med om. Och skulle nu Gud rädda mänskligheten, och om denna räddning skulle innebära tider av lidande och misär, orättvisa och ondska för människorna, så är det självklart att Gud inte ville stå utanför detta utan fullfölja det ända från början och dela allt mänskligt.
"Den långa tystnaden" är en berättelse som låter oss förstå lite om detta.

"Vid tidens slut samlades miljontals människor på den stora slätten inför Guds tron.
De flesta skyggade tillbaka för det otroliga ljus som strömmade över dem.
Men en grupp av människor, som stod långt fram i den stora skaran,
talade upphetsat med varandra - inte skamset och förläget, utan stridslystet.
"Kan Gud verkligen döma oss?"
"Vad vet Han om lidande?" sa en näbbig ung brunett.
Hon slet upp skjortärmen för att visa ett tatuerat nummer från ett av
nazisternas koncentrationsläger.
"Vi fick utstå terror...slag...tortyr...död!"
I en annan grupp vek en ung negerpojke ner sin krage.
"Se på det här då!" skrek han och visade det fula ärret efter ett rep.
"Lynchad för det enda brottet att vara svart!"
Lite längre bort stod en gravid skolflicka med svullna ögon.
"Varför måste jag lida så?" mumlade hon. "Det var inte mitt fel!"
Över hela slätten fanns hundratals sådana grupper av människor
som hade klagomål till Gud för allt ont och svårt han hade tillåtit ske i världen.
Där kunde han sitta uppe i sin himmel, där allt var ljuvligt och ljust,
där ingen gråt fanns, ingen hunger, inget hat.
Vad visste Han om allt som människorna hade tvingats genomlida i världen?
Han som levde ett sådant skyddat liv, sade de.
Var och en av dessa grupper valde en ledare,
den som hade lidit mest, och sände fram den till Gud.
Där fanns en jude, en neger, en person från Hiroshima,
någon med fruktansvärd reumatism, ett hjärnskadat barn.
I centrum av den stora slätten möttes de för att samråda med varandra.
Till slut var de redo att framföra sin sak och sina krav.
Det hela var väl genomtänkt.
Innan Gud kunde vara kvalificerad till att vara deras domare,
måste Han genomlida samma saker som de hade gjort.
Deras dom var att Gud skulle dömas till att leva på jorden - som en människa!
Låt honom bli född till jude.
Låt det bli mycket tvivel om hans födelse och äkthet.
Låt honom få ett svårt jobb att utföra att till och med hans familj
tror att han är galen när han försöker utföra det.
Låt honom bli förrådd av sina närmaste vänner.
Utsätt honom för falska anklagelser.
Låt honom bli förhörd av en partisk jury och dömd av en feg domare.
Tortera honom.
Och till slut: låt honom få erfara hur det känns att vara totalt ensam.
Efter det, låt honom dö.
Låt honom dö så definitivt att det inte finns det minsta tvivel om att han har dött.
Låt det finnas en hel härskara som kan intyga det.
Allt eftersom respektive ledare hade uttalat sin dom hördes skarans massiva bifall och skadeglädje.
När den siste talaren hade uttalat sin dom blev det en lång tystnad.
Ingen knystade ett ord. Ingen rörde sig.
Plötsligt visste alla att Gud redan hade avtjänat sitt straff."

Pusselbit 5.
Gud är med oss i lidandet.
Guds Ord ger oss många löften om att Gud är med oss alla dagar till tidens slut, att Han bär våra bördor, att vi får kasta alla bördor på Honom som har omsorg om oss o s v.
Men också detta är svårt för oss att förstå därför att vi inte märker så mycket av den hjälpen.
Det kanske beror på att vi inte känner alternativet. Vi vet inte hur mycket Gud hjälper oss, när Han gör det och hur Han gör det. När man kör bil och är på väg mot en korsning ser man en bil köra igenom korsning, en bit framför, utan att se sig för. "Tänk om jag kört lite fortare, då skulle jag varit mitt i korsningen nu och blivit påkörd. Hade det inte varit för att jag såg en gammal vän komma cyklande och därför saktade farten och hälsade så kanske jag varit död nu."

Vi vet inte hur mycket Gud skyddar oss ifrån, hur mycket Gud griper in i våra liv utan att vi ens anar det. Ibland kanske vi märker av det, men kanske inte för det mesta.
Det är svårt att förstå det här därför att Gud uppenbarligen inte vill visa oss så mycket av vad Han faktiskt gör för oss.
Vissa av oss har fått vara med om saker och ting där vi har blivit direkt skyddade. "Änglavakt" kallas det och vissa av oss har fått uppleva denna "änglavakt" mer konkret än andra och kan ibland beskriva att det skedde ett under genom att man blev räddad. Ibland kan man få höra berättelser om möten med sin skyddsängel.
Det finns trots allt ögonblick i olika människors liv som ger en beskrivning av detta att Gud är med oss och skyddar oss när vi har det svårt, att det svåra vi får gå igenom kanske inte alltid är något så svårt som det skulle ha varit om inte Gud ändå hade varit med.
Men tyvärr blir vi ofta blockerade i vårt sätt att tänka, av det svåra vi fått och får gå igenom, att vi inte kan se den gudomliga närvaron i det som sker i våra liv speciellt när vi har det som svårast. Berättelsen "Fotspår i sanden" är nog en berättelse som närmast får oss att förstå det här med att Gud är med oss i lidandet.

"En natt hade en man en dröm.
Han drömde att han gick på en strand tillsammans med Herren.
Över hela himlen blixtrade bilder ur hand liv.
Tillsammans med varje bild lade han märke till två par fotspår i sanden.
Ett tillhörde honom själv.
Det andra tillhörde Herren.
När den sista scenen hade blixtrat förbi honom, såg han åter tillbaka på fotspåren i sanden.
Han såg att vid ett flertal tillfällen under hans liv fanns bara ett par fotspår, djupt nedsjunkna i sanden.
Han lade också märke till att det var dessa tillfällen som varit de svåraste i hans liv.
Det irriterade honom, och han krävde ett besked från Gud om vad meningen var med detta.
"Herre, du lovade att om jag beslöt att följa dig, så skulle du alltid gå med mig.
Men nu ser jag här, att under de absolut svåraste tiderna i mitt liv så finns bara ett par fotspår.
Jag kan inte förstå hur du kunde överge mig när jag behövde dig som mest!
Herren svarade: "Mitt kära älskade barn, jag älskar dig och skulle aldrig någonsin överge dig.
De tillfällen där du bara kan se ett par fotavtryck, det var när jag bar dig på mina axlar.
Det är därför de är så djupt nedsjunkna i sanden."

Pusselbit 6.
Lidandet som resulterar i något gott.
Det lidande som Bibeln ofta presenterar är ett lidande vars resultat är gott. Jesus eget lidande och död resulterade i att synden och döden övervanns, att mänskligheten fick möjlighet till frälsning. Paulus skriver i sina brev om sitt eget lidande och beskriver det som en del av Kristi lidande i 2 Kor 1:5 "Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden..."
Paulus visar att lidandet leder till att visa på Kristus, att han själv blir svag i sig själv och att Kristus blir stark genom att han är svag och att detta lidande är något som då leder till något gott.
I 2 Kor 12:7 beskriver Paulus en del av sitt lidande som ett medel för att han inte skall bli högfärdig. Och när han ber Herren om befrielse från sin plåga får han som svar: "Min nåd är allt du behöver" och själv skriver han:
"Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig."

Det man så långt kan konstatera är att Gud använder sig av lidandet för att göra något gott av det. Om det här finns det mängder av exempel. Bibeln är fylld av lidande med vars syfte är att frambringa något gott. Ibland kan detta lidande vara orsakat av dem själva som ett resultat av deras handlingar, ibland är lidandet oförskyllt men leder till slut till något gott.
Men egentligen är detta inte så underligt att förstå att Gud vill göra något gott av det lidande som människor kommer in i. Frågan är egentligen om Gud avsiktligt för människor in i lidande för att på det sättet göra något gott av det. Svaret på det här är nog oerhört svårt för oss att ta till oss eftersom det här handlar om så många olika saker. Det handlar om Guds väsen, det handlar om ondskans andemakter, det handlar om vår fria vilja, det handlar om människors olikheter, människors handlingar gentemot varandra, det handlar om ting som kommer i vår väg av olika anledningar också de beroende på det nämnda.
Nu blir svaret lättare på det sättet att vi måste utesluta sådant lidande som orsakas av oss människor på olika sätt. Men att Gud kan tillåta lidande oförskyllt för att det skall leda till ett gott resultat är svårt för oss att förstå eftersom vi ser lidandet i sig som något ont.

Guds perspektiv är annorlunda och för att vi människor lite skall förstå Guds vägledning i denna svåra fråga har vi fått Jobs bok som svar.
Job var en rättfärdig man och han hade det bra. Han var frisk, hade en god familj och var välbärgad. Men Åklagaren, djävulen, kom till Gud och ville pröva om Job kunde låta bli att anklaga Gud för svårigheter om Job nu skulle råka ut för det. Gud tillät därför Åklagaren att pröva Job med lidande. Men Job anklagade inte Gud ändå. Han led i den fattigdom han fått över sig och med sina sjukdomar beklagade han sig över att han hade blivit född för att få utstå ett sådant lidande. Job kunde inte förstå varför han hade utsatts för ett sådant lidande.
Job hade goda vänner som kom till honom för att "själavårda" honom. De kom med goda råd och försökte få Job att förstå att det lidande som drabbat Job måste bero på något ont som Job hade gjort. Även om Job är nära att till sist gå med på sina vänners försök att lösa lidandets problem för Job, så griper Gud själv in och talar med Job. Till slut visar det sig att Job var ståndaktig och återfick all den hälsa och rikedom han tidigare haft. Det blev t o m mer.
Det Jobs bok lär oss är att det finns en mening med lidandet som vi inte kan förstå förrän Gud griper in och kanske inte ens då, utan efteråt. Varför det är så beror på att Guds perspektiv är så oändligt mycket större än våra och lidandet är för Gud visserligen av ondo, eftersom det handlar om fel med den skapelse Gud från början gjorde och kallade god, men Gud låter lidandet bli till godo, till en mening.

Att Gud använder sig av lidandet är nog det närmaste vi kommer på svaret hur Gud kan acceptera det onda, om Han nu kan det. Bo Giertz skriver om detta.  "Det är en gammal kristen erfarenhet att olyckan endera förbittrar eller förbättrar. Det är ingen mening i att se tillbaka och fråga: Varför har detta drabbat mig? Vad har jag gjort, att jag förtjänar detta? Det är uppenbart att olycka inte drabbar efter någon moralisk måttstock, såsom en väl avvägd vedergällning. Men däremot kan man alltid fråga: Varför - vilket syfte, för vilken uppgift, med vilken dold avsikt - har Gud låtit mig hamna i detta läge?"

Kanske kan man också säga så här: Gud accepterar inte lidandet, men använder sig av det. Men när Gud använder sig av lidandet kan det verka så att Han skulle acceptera det.

Men varför är det så viktigt att peka på att Gud inte sänder ut olyckan eller lidandet, att man inte kan säga att Gud faktiskt accepterar lidandet när det ser så ut?
Det beror nog framför allt på vårt sätt att uppfatta verkligheten. Vi ser aldrig helheten och kan inte alltid förstå allting. Dessutom ser vi att Gud är den Han är och eftersom Gud är som Han är, stämmer inte Guds väsen med att Han skulle kunna acceptera lidandet. Att Gud inte tar bort lidandet är orsakat av samma fråga som varför Gud inte tar bort det onda.

Med detta i bakhuvudet kan vi se lite klarare på dessa frågor. Att Gud är med oss i lidandet och delar det med oss, att Han har besegrat det onda och tagit allt lidande på sig, visar att Gud inte låter något lidande vara meningslöst. Det leder alltid till något, även om vi inte alltid kan se det positiva med det ens under resten av vår levnad.
Gud använder lidandet till att göra något gott för oss i förlängningen av det onda som sker. Vi kan alltid inse att det finns en mening med allt lidande som sker även om vi inte alltid förstår det eller acceptera det. Hur vi kan inse det beror också det på Guds väsen. Gud är god och eftersom Han är god kan Han inte låta bli att göra det gott som har blivit till lidande. Han kan inte låta bli att vända det onda till godo med de begränsningar som bl a vår fria vilja ger Honom.

Även det lidande som vi orsakar kan Gud använda sig av för vårt bästa. Och när det handlar om vad som är vårt bästa måste det i detta sammanhang förstås i Guds ögon som att ge oss det bästa och det är en tillvaro utan något ont, utan något lidande och utan någon form av synd och död.
Det kan innebära att lidandet på jorden inte alltid resulterar i något till synes gott i vår tillvaro, utan sedan.
Vi kan inte inse det goda eller finna meningsfullhet för människor som svälter till döds, orsakat visserligen av oss människor på olika sätt. Det goda i Guds ögon ges som resultat ytterst i himlen. Också detta har vi svårt att förstå och många menar nog att Gud skulle göra mer för att hindra lidandet på jorden.

Pusselbit 7.
Lidandet som ett straff.
Kan lidandet ibland vara ett straff för synd och onda handlingar som vi gjort eller våra förfäder gjort före oss? Den första svårigheten att förstå om lidandet ibland kan vara ett straff är begreppet "straff". Med straff avses vedergällning som "öga för öga, tand för tand". Detta är en del av Mose lag som gavs åt Israels folk.

I GT ser vi att Guds straffdomar drabbar människor på ett sätt som vi inte alls kan förstå idag eller vid en läsning i GT, utan att också tänka på den historiska situation som fanns då.
Jesus svarar vid ett tillfälle några fariséer på en fråga om en lagtolkning vad gällde skilsmässa:
"Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så"
(Matt 19:8).
Lagen skrevs för att synden skulle kunna hållas i schack. Guds straffdom låg över synden och genom att hålla lagen kunde syndens konsekvenser undvikas. Men när synden fick regera över Israels folk så kunde straff utmätas som "öga för öga, tand för tand".

Mycket kan sägas om detta med Guds straff över det onda i historien. Men det vi måste se gäller idag. Vad som är en avgörande skillnad är Jesus Kristus själv. Han har tagit på sig allt lidande, all den straffdom som skall drabba alla människor på den yttersta dagen.
Straffet är egentligen döden, att bli skild från Gud, från allt som är gott, det är straffet. Men skall vi förstå lite av vad det handlar om, så är det kanske lättare att i stället för begreppet "straff" tala om "konsekvens".

Lidandet är inte ett straff orsakat av synd. Lidandet kan istället vara ett resultat av något vi gjort eller andra gjort, men inte som ett straff utan som en konsekvens.
D v s om man inte skruvar i muttrarna ordentligt när man bytt däck på bilen kommer konsekvensen bli att hjulen trillar av. De gör det inte som ett straff för att man varit slarvig, utan som en konsekvens av att man inte skruvat på muttrarna ordentligt.
Sjukdomen Aids har av somliga betraktats som ett Guds straff. Men med vårt sätt att uttrycka sig blir det lätt fel om man kallar Aids för ett Guds straff. Det är nog riktigt att säga att det snarare är det onda som straffar än Gud. Men Gud kan tillåta det onda, enligt vad som sagts i bit 6, för att leda det till något gott. Man kan säga att Aids i första hand är konsekvensen av att 6:e budet, "Du skall inte begå äktenskapsbrott", bryts. Om alla skulle hålla det budet skulle inte sjukdomen Aids kunnat spridas. Sjukdomen är inte ett Guds straff utan en konsekvens av att vi människor handlar fel. Upplevelsen av sjukdomen kan visserligen betraktas som ett straff, men det är nog lättare att förstå och inse Guds handlande med det hela om vi kallar resultatet av Aids för en konsekvens för våra egna handlingar och inte som ett straff.
Men det man kan fundera över det är i så fall uppkomsten av denna sjukdom och uppbringandet av sådant som skulle kunna betecknas med begreppet "Guds straff".

För att förstå vad det egentligen handlar om så är det så att beteckningen "Guds straff" handlar om att Gud skulle vedergälla eller hämnas på någon för att denne skulle ha gjort något ont.
Paulus skriver i Rom 12:19 ett citat hämtat från 5 Mos 32:53 "Min är hämnden, jag skall utkräva den". Men vad finns det för anledning att Gud skulle hämnas? Är denna "hämnd" eller "straff" som Gud låter drabba människor egentligen detsamma som vi menar med hämnd? Att Gud liksom vill "ge igen"? Med grunden i hur Gud är ser vi ingen logisk förklaring till att Gud skulle behöva hämnas och straffa. Det handlar om andra saker som vi lättare kan förstå om vi använder andra begrepp.
Paulus talar om "Guds vrede" i Rom 12:19 "...låt Guds vrede ha sin gång..." Tyvärr har vi svårt att förstå det här att Gud, som är så god, kan vara vred.
Men när man tänker efter så inser man snart vad som avses. Det är inte människorna som Gud är vred på utan på det onda som människor gör.

Det onda eller de synder som människor gör leder till olika konsekvenser som jag tog fram tidigare. En av dessa konsekvenser är också Guds vrede, att Gud i sin kärlek blir så vred över ondskan i världen att Han verkar fullt ut mot det utan att bryta med de villkor och gränser som Han ställt upp i sin kärlek för att inte bryta sin rättfärdighet vad gäller gränsen för människans fria vilja enligt kärlekens villkor.

Pusselbit 8.
Guds gräns för lidandet.
Den fråga som är så svår att förstå och förklara är varför olyckan drabbar så olika och om det finns en orsak utöver det som redan nämnts.
Varför Gud ibland verkar frångå de regler som Han lagt i skapelsen och varför Han gör det just då och då. Vi kan förstå att bönen har en oerhört stor betydelse för Guds möjlighet att verka utan att för den skull ändra kärlekens villkor.
Men ibland kan vi inte förstå varför olyckor och lidanden drabbar som det gör. "Varför var det just jag som överlevde den där bilolyckan och på ett sådant märkligt sätt. Jag borde varit död." "Varför kom det en lastbil på motsatta sidan precis som bilen fick sladd och for över så att båda dog?" "Varför blev just jag diabetiker?" "Varför fick jag cancer och överlevde när så många andra har dött?" Det finns alltid minst en sådan fråga hos var och en av oss.

Det som ligger bakom frågan är just varför Gud lät det ske för just den och den vid det speciella tillfället. Det är precis som om det varit förutbestämt och planerat. Men skulle det vara så att något som t ex ödet eller stjärnorna styr våra liv hur skulle det då vara med vår fria vilja?
Vi ser att om vi räknar med Gud kan det inte finnas något öde eller något förutbestämt som styr på så sätt att vi är låsta i våra liv och vad vi än gör och hur vi än gör det så kommer det ändå att bli såsom det är bestämt. Men så är det inte. Hur kan man säga så?
Med öde menas att något sker därför att det är bestämt att ske så. Om något är bestämt att ske måste det innebära att någon har bestämt det. Det finns bara två "någon" och de är Gud och Satan.
Men det kan inte vara Gud, eftersom det är Gud som har gett oss den fria viljan. Gud har gett oss frihet. Det är ju vår frihet som är orsaken till att det onda överhuvudtaget finns kvar. Vi har frihet, därför kan våra handlingar inte vara förutbestämda.
Satan vill nog gärna styra oss. Men vi ser i Bibeln att de onda makterna inte har någon rätt att styra oss om vi inte vill det. Skulle de onda makterna haft rätt att styra oss hade vi inte heller då haft vår fria vilja med möjlighet att säga "ja" och "nej" också till det onda. Dessutom säger Jesus att Han är den som har ALL makt i himlen och på jorden, vilket innebär att Satan är maktlös i sig själv.
Om nu varken Gud eller Satan förutbestämmer något för oss, så att det kan styra vad som kommer att ske, innebär det att vad som kommer att ske inte beror på något öde eller stjärntecken utan på vad vi gör, hur vi hanterar de situationer som vi
blir satta i.
Visserligen kan det vi sätts i ha Gud eller Satan som en orsak i bakgrunden (som vi ser i Jobs bok om Jobs prövningar), men det avgörande är vad vi själva gör och hur vi tar vara på det vi råkar ut för.

Den fråga man måste ställa sig här är om Gud har satt en gräns för lidandet. Med detta kan man mena två saker:
1. Finns det en gräns i våra liv när Guds gräns för lidandet träder in och Gud avbryter eller bryter in i våra lidanden och hindrar dem?
Svaret på denna fråga är besvärlig eftersom vi då måste förutsätta att Gud verkligen bryter in och avbryter lidandet, vilket i så fall skulle innebära att lidandet blir avbrutet om det når en viss gräns.
Men vi ser i historien och i dagens situation i världen att så inte är fallet. Det är snarare en önskan och en förväntan på att Gud som är god måste göra något åt lidandet, som leder till en besvikelse eftersom man snart ser att det ser ut som om Gud faktiskt inte bryter in och avbryter det lidande som sker.
Varför Gud inte gör det har vi sett som svar på i de förra sju bitarna. Men det gäller att inte glömma bort att gränsen för Guds lidande, det vill säga om det finns en gräns för Gud vad gäller lidandet, måste det innebära att Gud accepterar lidandet till en viss nivå och när den nivån nåtts så bryter Gud in. Men så är det inte.
Gud accepterar inget lidande alls, men på grund av de begränsningar som finns kan inte Gud gripa in hur som helst och göra lidandet om intet.
Men Gud kan gripa in, men inte hur som helst. Han använder sig av alla vägar som är möjliga för Honom att använda för att inte bryta de villkor som finns.
Åter igen måste det påpekas att för Gud är ingenting omöjligt. Han kan göra vad Han vill, men konsekvenserna om Han bryter med de regler Han själv bestämt och satt upp innebär att Han inte längre kan vara den Han är och att då skulle ondskan bli den dominerande faktorn.
Hade det inte varit problem för Gud att hindra och stoppa lidandet, så hade Han gjort det omedelbart, eftersom Gud i sin vrede över ondskan inget högre vill än att göra slut på den.
Men eftersom vi ser att så inte sker så är det uppenbart att det föreligger hinder för Gud att bryta in och hindra det lidande som finns till.

Samtidigt måste det sägas att vi inte kan säga hur och när och om Gud verkligen bryter in och hindrar och stoppar lidande. Vi kan inte se mer än det som är möjligt för oss att se med vår begränsade verklighet. Så det vi måste konstatera är att vi måste nog anta att Gud gör det Han överhuvudtaget förmår att göra för att hindra och stoppa det lidande som finns till.
Men också här finns det ett svar på att Gud faktiskt kan göra mer för att hindra det myckna lidandet och det är genom omvägen om oss och det kallas för bön.
Bönens möjligheter är en verklighet inte bara när det gäller att öppna vägar för Guds möjligheter att öppna människors hjärtan för Jesus utan också för varje skeende på jorden. Bönen är också här en nyckel till Guds hjälp att förändra vad som helst utan att Gud behöver bryta mot det Han själv har bestämt skall vara.

2. Finns det finns en absolut gräns för lidandet?
När det gäller frågan om det finns ett absolut avslutande av lidandet och om Gud är den som ordnar det i så fall, är det mer uppenbart att Gud faktiskt har satt en gräns för lidandet. Gränsen är den jordiska döden.
Vår skapelse är som den är oavsett om Gud skapat den till att vara sådan, att det vore möjligt att missbruka den med lidande eller om detta blev en av syndafallets konsekvenser, så är döden ett sätt att göra slut på lidandet.

Det finns alltså en gräns som gör att lidandet tar slut. Det gäller varje form av lidande. Döden kan man inte bara se som ett straff eller som ett slut på det jordiska livet som är begränsat, utan det är också en barmhärtig möjlighet för oss att slippa ett helvete redan här på jorden.
Många människor får visserligen uppleva sina liv som ett lidande i jämförelse med ett helvete, men så är det inte. Gud är med alla människor även om vi inte kan, vill eller orkar tro det.
Helvetet är egentligen något annat, det är en avsaknad av allt gott och ett tillstånd av ett fruktansvärt lidande som det måste vara svårt för oss att riktigt förstå. En sådan smärta och ett sådant lidande som det kommer att vara i helvetet kan vi människor aldrig komma i närheten av under våra liv på jorden eftersom det finns en absolut gräns för vad vi klarar av att lida på jorden.
Den ende som varit i helvetet är Jesus. Det är nämligen det vi förstår när Jesus på korset ropar:
"Eli, Eli lema sabachtani?"

När man lägger ihop dessa åtta bitar om lidandet ser man klart och tydligt att Gud faktiskt inte kan acceptera lidandet och det onda i världen. Lidandet och det onda är helt emot vad Gud är. De är direkta exempel på vad Gud inte är och som sådana måste de ses som ett resultat av bortvändheten från Gud.
Frågan gäller istället vad Gud gör åt lidandet och det onda eller varför Han inte gör mer än Han gör och varför Han inte tar bort det.
Det är svaret på dessa frågor som har getts delvis ovan i de 8 olika bitarna om lidandet.

När vi nu ser att Gud inte kan acceptera lidandet och det onda i världen och ändå tillåter att det får finnas beror det på samma villkor som hela vi hela tiden kommer tillbaka till och som jag valt att kalla: "kärlekens villkor", en gräns som Gud satt upp för vad som är frihet och inte är frihet för människan. En gräns som regleras och satts med kärlekens förtecken, den kärlek som är av Gud och som vi därför inte kan inse hur den är dragen. Den kärlek som inte kan innehålla någon form av tvång. Det är kärlekens villkor som avgör om Gud och hur mycket Gud kan gripa in i och göra något av det lidande och det onda som Han faktiskt inte kan acceptera.
Han kan ta bort lidandet, eftersom ingenting är omöjligt för Gud, men ett sådant tilltag skulle fullständigt bryta kärlekens villkor. Det skulle vara en handling av tvång även om syftet var gott.
En gång kommer detta ingrepp visserligen att äga rum. Men då kommer också konsekvenserna av det att bli verklighet. Det är detta vi förstår kommer att ske på den yttersta dagen.
Men tills dess står Gud ut med lidandet och det onda för att kunna vinna mer än det som skulle vinnas om Han nu skulle bryta in och förgöra lidandet och det onda.
Eftersom Gud ännu älskar människan och mänskligheten mer än Han avskyr lidandet och det onda, så kommer världen att bestå i all sin härlighet och förskräcklighet. Istället gör Gud allt det Han förmår göra utan att bryta de villkor som finns till.

Därför kan vi förstå en del av de bitar som presenterats ovan.

· Vi kan förstå att det mesta av lidandet och det onda i världen orsakas av människorna.

· Vi kan förstå att Gud inte griper in och styr hur som helst, att Han satt en ordning för hela universum som måste upprätthållas för att allt skall kunna fungera. Ett absolut villkor som, när det missbrukas leder till lidande och ont trots att ordningen, och dess nödvändiga absolut, är av godo.

· Vi kan förstå att många av Guds skapade ting, gjorda med en god avsikt, kan förvandlas till en direkt motsats i vissa situationer, sådana som smärtan.

· Vi inser Guds kärlek och omtanke om oss när Han själv kommer till jorden för att dela vårt lidande med oss och själv går den svåraste vägen, för att göra det möjligt för oss att en gång få slippa allt lidande och allt ont.

· Vi kan med glädje konstatera att Gud är med oss och aldrig låter oss utstå lidande i ensamhet. Han är alltid med oss, även om vi, speciellt när vi har det svårt, inte märker det.

· Vi kan förstå att Gud använder sig av lidandet, trots att han avskyr lidandet, och formar något gott av det. Han går in i det som är vårt eget för att forma något som kan höra Honom till.

Men när det talas om lidandet som ett straff har vi svårare att förstå eftersom vi inte vill koppla samman Gud med tanken om straff. Varför det är så beror på att vi ser begreppet straff som något ont och Gud vill aldrig något som är ont. Men använder man istället ordet "konsekvens" är det lättare att förstå. Då kan vi förstå att lidandet ibland också kan vara en konsekvens av något ont man har gjort. Det kan drabba andra och det kan drabba en själv.
Att det sedan finns en gräns för lidandet är inget nytt. Den yttersta dagen och det nya livet i himlen där inget lidande kommer att finnas visar oss detta.
"De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem" Upp 7:16.